Lugnet i klassrummet, en utopi

För de som satt sin fot i ett klassrum har olika upplevelser av dagens skolmiljö. 2001 arbetade jag vid Interkulturella skolan i Spånga. Frånvaron av föräldrakontakt och medverkan var obefintlig.

Ett undantag. En förälder traskade igenom tre klassrum för att komma till min lilla grupp. Väl där ställde sig denne framför en av mina elever och skällde ut personen för något som den gjort mot förälderns barn. Oacceptabelt! Jag pratade senare med föräldern och sa att detta aldrig mer får förekomma. Jag ansvarar för mina elever under mina lektioner och ingen annan. I efterhand får givetvis rektorn, i enrum, ta mig i örat om så är befogat.

I en senare skola där jag arbetade några år, Internationella skolan för rättvisa och fred, utbröt fullständigt kaos när jag lämnade klassrummet. Det gick inte att komma in igen utan att trycka bort blockerade bord från dörren. Alla papper låg utspridda över golvet. Ett flertal av mina tidigare kollegor hade hunnit lämna skolan under året. 

Först måste det infinna sig ett lugn i klassrummet innan man kan påbörja undervisning. Läraren och eleverna måste då ha funnit varandra i ett ömsesidigt respektfullt förhållande. särskilt minns jag det lugn som infann sig när jag tog över en förstaklass, vid Hägerstenshamnens skola, efter flera lärarbyten under kort tid. Vuxna satt på golvet medan barn klättrat på bänkarna. Efter lugnet påbörjas det grundläggande lärandet i att förstå bokstäver med dess betydelse och de fyra räknesätten i matematik. Efter detta... kan man inleda ett mer lustfyllt kunskapsutbyte mellan eleverna och dess pedagoger.

Publicerad här 2 april 2016